Den vanligaste orsaken till att de flesta hoppar av universitetet

DSC_0014

Det är en charm i sig att börja plugga på universitetet så sent som jag gjort, jag menar.. jag är ju skitgammal (26 år när det här inlägget skrivs). Vad ni inte vet är att jag är inne på mitt tredje varv på LTU.

Under 2007 läste jag Psykologi (kandidat)-programmet och hoppade av för att sen hoppa på två kurser under 2010. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så osäker och inte blev det bättre av att man var så f-bannat blyg! Jag förstod mig inte alls på systemet gällande att skaffa kompisar eller hur man skulle lägga upp studierna att det slutade med att jag hoppade av innan läsperiod 2 var över och började jobba istället.

Så jag måste ge en eloge till alla er som precis gått ut gymnasiet och börjat universitet. Ni förstår inte hur modiga ni är! Det här inlägget är främst till er! Om jag hade träffat mig själv 19 år gammal, det här är vad jag hade sagt:

Jag tror alla får en ”ska jag hoppa av”-tanke när det börjar ta emot. Värst är det nog första året när man vet att man är i valet och kvalet och faktiskt KAN hoppa av eller byta program, utan att känna att man förlorar alltför mycket på det. Sluta upp med det! Jag anser att man ska följa magkänslan. Hoppa aldrig av bara för att du anser att något är för svårt. Behöver du hjälp och stöd, vänd dig till din lärare, StudieverkstadenStudenthälsan, Studievägledare eller Campuskyrkan.

Och vad du än gör! Lyssna inte på dina föräldrar! (behöver ni en förklaring på varför?)
Nej, utan gå din egen väg.. och tänk såhär: man behöver inte berätta allt.

Vet du vad den största orsaken till att dom flesta hoppar av universitetet?
Att man TROR och LURAR sig själv att man inte är tillräckligt intresserad av det man studerar. En annan är att man testat på universitet, man klarade inte dom första tentorna eller att tempot är för högt.. så man hoppar av.



Känner du igen dig? Du är inte ensam! Jag har varit där många ggr, t.o.m suttit och kollat efter andra program. Men av erfarenhet har jag lärt mig att sånt är naturligt. Jag låter mig genomgå ”krisen” i några dagar, sen rycker jag upp mig och går vidare.

Det är självklart man känner en oro för om man ska klara tentorna. Studiebidraget står på spel och man kanske inte har någon livlina som kan rädda en. Det här med att skaffa ett extrajobb är inte för alla. Men ta ändå en fundering på om några timmar i veckan är så farligt? Skriv upp allt du gör på en vecka och kolla upp hur mycket dötid du lägger på att bara ”surfa runt” eller på att ta onödiga sovmorgnar. Under den tiden skulle du kunna tjäna pengar! Själv jobbar jag just nu 11 timmar i veckan med att städa kontor inne i stan. Man kan inte vara kräsen vad gäller extrajobb, så förvänta dig inget flådigt. Själv rekommenderar jag att städa. Det gör att man rör sig och har samtidigt energi kvar psykiskt för att sätta sig ner och plugga.

Jag vill avsluta det här inlägget med att säga att du inte är ensam om att känna såhär. Även om alla i klassen verkar förstå så gör inte alla det. Starta en studiegrupp med några från klassen där ni går igenom extra svåra saker och fråga hur dom valt att lägga upp sina studier. Eller sitt och plugga tillsammans med andra som läser andra program. Att bara sitta ner i skolan gör att du hittar motivationen. Om din klass inte har någon gemensam facebookgrupp, starta en! Där kan man snabbt skriva om det är något man inte förstår eller inte hittar. Det finns alltid nån som vet eller som kan lotsa en vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Hoppa till verktygsfältet